VII:128 Lisa GÖRANSDOTTER

Piga Sandsjön. Blev 61 år.

Äktenskap med VII:127 Olof JONSSON RAK (1756 - 1844)

Noteringar

www.filipstadsgille.se/index.php?p=galleri&album=136:

Baron De Geers anförande:
"Intill slutet av 1500-talet var den bygd som omger oss här en ödemark. Skogen härskade suveränt. Det omväxlande inslaget i bilden var sjöar, kärr och mossar. Åar och älvar rann sitt obundna lopp som de gjort sedan årtusenden. Björn, varg och lo var talrika talrika liksom bävrar och älgar. Men något var människan. Visserligen strövade då och då någon enskild jägare genom markerna, men någon fast bosättning fanns inte.

Men så ett slag förändrades bilden. Ljudet av yxhugg börjar genljuda mot bergssluttningarna, och svedjeröken stiger som mäktiga moln mot skyn. Här och där i södersluttningarna brytes skogens mörka massa av små tegar, som om våren lyser gröna, om hösten gula och om vintern vita. Vad har hänt?

Jo, hertig Karl, som på den tiden härskade över dessa domäner, önskade förvandla ödemarken till bygd. Med det målet för ögonen inkallade han finnar, vilka erbjöds goda villkor i form av fri jord, skattefrihet under vissa år samt hjälp med redskap. Då det under denna tid rådde ond tid - krig och hungersnöd - i vårt frändeland öster om Bottenhavet, var det många som hörsammade hertig Karls kallelse. I stora skaror bröt finnarna upp för att söka sig en fristad i västerled. Av dessa kom en stor grupp till dessa nejder under 1500-talets sista decennium. De slog sig ned kring Dalkarlssjön och började här bryta bygd och anlägga sina blygsamma boplatser. De fiskade i sjöar och åar och kompletterade sin magra kost med jakt i de viltrika markerna. De odlingar vi ser här - övre och nedre Sjösta, Stjärnberget m.fl. - bröts under denna tid upp av idoga finnar. En av dessa var en man som gick under det försvenskade namnet Simon Bergbrytare. Han bosatte sig på Sjösta, och flera grunder från hans primitiva bebyggelse finns bevarade än idag. Hans son var den legendariske Suder Mattes, som gjorde avgörande insatser när det gällde tillkomsten av Dalkarlssjöhyttans masugn. Om honom går många sägner i bygden, och den vik i Dalkarlssjön som går in här nedanför kallas än idag för Sörmattsviken. Han bodde på den södra av Sjöstagårdarna.
Men så ett slag förändrades bilden. Ljudet av yxhugg börjar genljuda mot bergssluttningarna, och svedjeröken stiger som mäktiga moln mot skyn. Här och där i södersluttningarna brytes skogens mörka massa av små tegar, som om våren lyser gröna, om hösten gu
Men onda tider skulle komma för de finnar som hertig Karl kallat till Sverige. De högtidligt lämnade löftena och fribreven bröts. Bergshanteringen började en kraftig expansion och tillförde Kronan rika skattekällor. Skogen var den fasta grunden för bergsbrukets existens och expansion. Bergsmännen började klaga inför myndigheterna att finnarna förödde skogen genom sitt svedjande, som ofta förorsakade ödesdigra skogseldar. Härtill respekterade de icke alltid grannarnas fiske och jakträttigheter. Så småningom uppstod en stark opinion mot finnarna som bjärt konstraterade mot hertig Karls välvilliga inställning. Den stannade icke endast vid en fientlig opinion utan myndigheterna började vidtaga dristiga åtgärder för att få finnarna avhysta från sina nyförvärvade gårdar. Detta skedde på 1640-talet under Kristinas förmyndarregering. Mången finne återvände också djupt besviken till sitt forna hemland.

Hur drabbade dessa åtgärder de finnar som bosatt sig kring Dalkarlssjön? Vi kan nog konstatera att finnarna i östra Värmland icke utsattes för den hårda behandling som drabbade deras landsmän exempelvis i Nora och Karlskoga bergslag. Men hotet låg förvisso över dem som ett oroande moln. Att dessa moln aldrig urladdade sig berodde på finnarna själva och deras gärning i denna bygd. De slog sig nämligen på bergsbruk och blev bergsmän. Dessa åtnjöt en privilegierad ställning då de levererade sitt värdefulla tionde i form av tackjärn till Kronans skattefogdar. Det var något helt annat än bondens fattiga och osäkra tiondetribut av säd och skinn.

Det är denna bragd och dess märkliga konsekvenser för en hel bygd som vi idag samlats för att hylla. Vi gör det därigenom att avtäcka en staty över Simon Bergbrytares son Mats Simonsson. Set var Suder Mattes som tillsammans med fem andra finnar bosatta kring Dalkarlssjön som fattade det djärva beslutet - och som också lyckades genomföra det - att anlägga en masugn vid Dalkarlssjöns utlopp. De fick sitt privilegium av Bergskollegium år 1642 och 6 år senare var masugnen igång. Under jämnt 200 år drevs den sedan under växlande öden och med skiftande ägare. Den nedblåstes för alltid valborgsmässoaftonen 1858.

Att vi Lesjöforsare som nu bygger och bor i dessa nejder har alla skäl att hylla Suder Mattes och hans kamrater behöver knappast framhållas. Hade inte hyttan vid Dalkarlssjön kommit till hade heller järnbruksdriften vid Lesjöfors startat några decennier senare. Den grundades helt på tackjärn från Dalkarlssjöhyttan, och med tiden blev också Lesjöfors ensam ägare av hyttan. Vi sentida Lesjöforsare hylla idag Suder Mattes som en symbol ej blott för finsk tåga och ihärdighet utan även för samhörigheten mellan de två länderna. Hos många av innevånarna i dessa bygder flyter finskt blod, en sak som de sannerligen icke behöver beklaga. Den kulle som idag krönes av Suder Mattes staty ligger hjärtat av Bergslagen. I nordost utbreder sig Dalarna som förtonar i blånande höjder. Vi har föga mer än en mil härifrån till Dalgränsen. I öster har vi Västmanland med dess bergslaget, rika på minnen från gången tid, och runt omkring oss utbreder sig Värmlands fagra bygder. Runt Suder Mattes på denna minneskulle har upplagts malmblock från de gruvor som Dalkarlssjöhyttan på sin tid täckte sitt malmbehov ifrån. Från Nordmark, Taberg, Finnmossen, Persberg, Långban och Rämsberg. Med tiden skall denna ring av malmblock vidgas så att kullen blir liksom ett armémuseum av svenska malmer.

Personhistoria

Källor